Ett Bra Liv

Som barn hatade jag vanlig hårdost så mycket att jag var rädd för den, haha. Nu: Smakar ostmackorna med bregott och "Prostinnan", gurka och salt så oerhört bra, särskilt som nu som en del av min frukost!

Så visst kan saker och ting ändras. Kanske, kanske håller mitt störda förhållande till mat/godis/träning också på att förändras. Något känns annorlunda. Mognad? Jag har en väl en rätt lång bit kvar, men just nu går det iallafall framåt. Mitt jobb är ett stort hinder för de goda matvanor/vanor jag skaffat mig på semestern, men jag ska göra mitt bästa för att hinna med att äta REGELBUNDET, TILLRÄCKLIGT och VARIERAT även när jag jobbar samt inte stressa skiten ur mig. (Och sedan byta jobb så fort lägenhetsaffären är ur vägen...)

Hoppas ni får en underbar tisdag. Sköt om er och var snälla mot er själva! Kram på er mina bloggvänner!

Det kommer förmodligen bli en lugn dag detta... R har jobbat och kommer sova mest hela dagen, han önskar något gott att äta ikväll så det får jag väl fixa åt oss.

Tankarna snurrar. Mat. Träning. Får jag? Ska jag? Och så jobbet... Vill inte, vill inte. Vill inte!

Måste se till att göra det bästa av det nu, kämpa på så att vi kan göra våra drömmar till verklighet.

"LIVET EFTER GISELA"

Sedan den dagen jag öppnade Mattillåtet så har något varit annorlunda. Det var inte bara en självhjälpsbok i mängden, utan något helt unikt. Jag sträckläste den och min första reaktion på det jag läst var ren och skär rädsla. "Vad har jag gjort mot min kropp", minns jag att jag tänkte. Plötsligt förstod jag varför jag alltid var kissnödig, varför jag såg dåligt, varför jag hetsåt, varför jag inte kunde koncentrera mig etc. Jag hade i princip alla svält- och undernäringssymptom som nämndes i boken.

Plötsligt kraschade jag. Mina batterier var slut. Jag visste vad jag var tvungen att göra, men det var ju så svårt och så läskigt... Jag började ta några myrsteg på egen hand. Minns hur spännande det var när jag åt av blodpuddingen som Matillåtet rekommenderade för järnbrist. Det var det första livsmedel jag plockade ner från "förbjudna hyllan" och det är nog därför blodpuddingen ligger mig varmt om hjärtat fortfarande.

Jag insåg att jag inte skulle klara att lägga om kosten på egen hand, så jag skrev ett mail till min nya idol - Gisela van der Ster. Minns att jag i mailet frågade om man fick komma till henne även fast man bara var "lite ätstörd". Kan inte låta bli att småle när jag tänker på vårt första möte. Jag satt där mitt emot henne, tunn och hålögd var jag, och fick räkna upp vad jag åt på en dag. "Branflingor, äpple, lättyogurt, äpple, äpple, äpple" etc. Det gick upp många ljus för mig hos Gisela och att jag nog inte bara var "lite ätstörd" var ett av dem.

Parallellt med Gisela gick jag även hos en terapeut där jag bearbetade annat än bara mat. Jag hade slutet av terminen kvar i skolan och trots att jag nu åt så ofantligt mycket bättre, så blev det tufft för mig att orka slutföra utbildningen. Det är ett heltidsjobb att bli frisk från ÄS - glöm inte det! Jag fixade att slutföra musikalstudierna och det är jag glad för, annars hade de två årens slit känts förgäves.

Under sommaren lade jag allt krut på att äta så bra jag kunde enligt Giselas matscheman. Jag gick sakta, men säkert upp i vikt och mådde bättre än på många, många år. Jag fortsatte att gå på regelbundna besök hos Gisela, men en bit in på hösten hade jag inte råd längre. Önskar nu att jag hade kunnat gå ett tag till, men jag vet att hur länge jag än hade gått så hade ansvaret att bli helt frisk ändå varit mitt i slutänden.

Jag fick nytt jobb på en restaurang och det gick inte att längre att följa Giselas matschema till punkt och pricka. Jag önskar att jag valt en annan bana än just restaurangbranschen, för restaurangfolk äter sämst av alla! Oregelbundna tider och en del tröstätning (någon kille som spökade igen...) gjorde att jag gick upp lite i vikt. Min chef påpekade en dag att jag blivit lite rundare vilket resulterade i hysteriskt gråtanfall (på jobbet), efterföljande skam och såklart en stark vilja att gå ner i vikt fort som attan. SMAL innebar fortfarande detsamma som "lyckad" och "vacker" för mig och FET innebar såklart motsatsen.

Jag gick ner lite i vikt, men Gisela-tänket hade ändå medfört någon slags spärr för vad jag kunde göra mot min kropp och så småningom började jag äta bättre igen. Kontrollen när det gällde att mäta upp maten blev dock större. Jag blev nitisk och tyckte att det var jobbigt att äta någon annanstans än hemma där jag inte visste exakt hur mycket jag fick i mig.

Hetsätandet hade upphört helt, men två dagar i veckan "passade jag på" att överäta. De sk godisdagarna var både himmel och helvete på samma gång. Underbart att äta allt förbjudet jag drömt om de godisfria dagarna, hemskt när jag insåg att jag var övermätt och att morgondagen skulle innebära ångest och träningstvång.

Jag var i en väldigt dålig relation under denna tid och jag använde som vanligt maten och träningen för att dämpa de jobbiga känslorna. Jag hade ingen kontroll på livet i allmänhet, visste inte vad jag ville göra i framtiden, visste inte hur det skulle bli med den kille jag var så hopplöst förälskad i då. Historian upprepade sig och jag försökte istället kontrollera maten. Skillnaden den här gången var att min vikt inte påverkades så mycket, antagligen kompenserade de regelbundna överätningarna de gånger jag åt mindre.

Det destruktiva förhållandet höll inte särskilt länge och väl var väl det... Istället träffade jag min sambo, R. Exakt hur vi träffades är vår lilla hemlighet, men det har varit vi från den stunden. Jag lever alltså tillsammans med denna trygga, vackra, omhändertagande man som jag älskar över allt annat. Han har fått mig att inse att jag inte är frisk än. Att det inte är normalt med det kontrollbehov och den ångest jag har inför mat och träning. Att jag har en sjuk kroppsuppfattning. Att jag är vacker. Att han älskar mig. Att han vill ha barn med mig. Ändå är de här jävla ÄS-tankarna så starka! Jag kämpar mot dem varje dag och det är tufft. Extra kämpigt nu när jag utmanar varje dag. Hatar att jag tynger R med dessa bekymmer, när det finns så mycket annat, så mycket viktigare att oroa sig för, engagera sig i och leva för. Det finns en möjlighet att vara fri, att leva utan den här ständiga mat/träningshysterin. Jag ska ta den möjligheten  - och jag ska bli fri!

Det var min historia, eller åtminstone delar av den i stora drag. Omvälvande att se det såhär svart på vitt. Det gör mig faktiskt bara ännu mer motiverad till att klara sista biten och bli helt frisk nu! Grattis till er som har orkat ta er igenom en sådan resa - ni är så starka!

Om någon har frågor är ni självklart välkomna att ställa dem.

/J

"SMAL - TILL VARJE PRIS!"

Under min gymnasietid var jag faktiskt normalviktig! Dock fick jag inte tillbaka mensen (som jag förlorat i mitten av åttonde klass) förrän jag började andra ring... Jag hade flyttat hemifrån, men var tvungen att åka hem på helgerna för att väga mig bl a. Jag hade alltså ett normalt bmi under hela gymnasiet, men tankarna kring mat och vikt var allt annat än friska. På ytan var jag den hälsosamma hurtbullen som satte sund framför svält! Sanningen var att jag åt hyfsat bra, förutom att jag var för rädd för fett. Jag åt stora portioner "vanlig" mat t ex köttbullar, makaroner, ketchup och grönsaker. Drack alltid mjölk till maten. Mitt nu största problem var övertränandet. I rädsla för att bli tjock (för att jag nu åt) så tränade jag extremt mycket. Dubbla pass på Friskis&Svettis trots att jag redan sprungit en runda på morgonen, hård simning, löpning, powerwalks, dans... Länge och hårt var modellen. Till slut mer eller mindre tröttnade jag. Det kom in andra saker som blev viktiga och jag drog ner lite på tempot (utan att gå upp i vikt, se där, se där...) Trean var t om en fantastiskt rolig tid med mycket tid för musiken, killar och kompisar och jag mådde bra då. Dock fanns den alltid där hängande över en, smalhetsen...

Sommaren efter gymnasiet jobbade jag arslet av mig som nisse på en stor krog. Jag blev smalare igen, vilket gladde mig då jag träffat en kille som jag var väldigt kär i - jag ville ju att han skulle tända på mig och "ju smalare desto attraktivare", tänkte jag som vanligt. Jag bodde ihop med en tjej som var vegetarian och jag bestämde mig för att bli det jag också. Min familj (särskilt min styvpappa) blev inte allt för glad, men jag var arton och myndig och åt glatt min vegetariska kost med triumf! Tyvärr blev jag inte vegetarian av *rätt anledningar, jag såg det bara som ett ypperligt tillfälle att börja laborera med maten igen och det ledde till ytterligare viktnedgång.

Jag jobbade, tränade, sjöng, dansade, festade järnet ett helt år. Fortsatte att gå ner i vikt och njöt av att vara smalast på mitt jobb. Blev bränd av en kille och en till och kanske en till, men särkilt var det fortfarande han... Att han inte ville ha mig på riktigt, det straffade jag mig själv för. Mer träning, mer jobb, mindre mat för att döva smärtan. Kontrollera det som kunde kontrolleras.  ÄS-karusellen började obemärkt snurra igång igen. 

När hösten kom flyttade jag till Stockholm. Jag hade kommit in på en sång och dansutbildning och därför gick nu flyttlasset till huvudstaden. Jag kommer ihåg mammas oroliga tonfall när hon kramade mig hejdå: "Ät nu ordentligt, annars kommer du inte att orka ha roligt".

Men jag åt inte ordenligt, inte på långa vägar. Det jag istället gjorde var att dansa ca 15 h i veckan och dessutom löpträna hårt samt försöka sköta resten av studierna. De förut helt accepterade kolhydraterna uteslöts nästan helt ur kosten. Kvar blev i princip grönsaker, frukt, lättyogurt, de mest fiberrika/kalorisnåla branflingorna och så mängder av kaffe för att hålla mig pigg. När jag efter första året i skolan fick sommarlov var jag lika mager som efter nians skolresa. "Lovet" blev ett konstant tränings och arbetsläger. Jag jobbade dag och natt på en uteservering i Stockholm och när jag inte jobbade dansade, powerwalkade eller sprang jag. Nätterna var återigen sömnlösa, de få timmar jag sov stördes av att jag vaknade badande i svett och var tvungen att gå upp och kissa flera gånger varje natt.

Denna sommar hände något "oväntat". Jag hetsåt för första gången på riktigt (det jag som yngre uppfattat som hets är i själva verket överätning och det är inte alls samma sak). Jag var sjuk och tvungen att vara hemma från jobbet en kväll. Utan att riktigt förstå hur det gick till så länsade jag min mosters kylskåp (jag var lägenhetsvakt) sedan gick jag till 7eleven och köpte allt förbjudet. Bara vräkte i mig helt abnorma mängder mat. (Konstigt? Inte särskilt... Svält och uteslutande av kolhydrater leder oftast till hetsätning - det eller döden..) Jag minns att jag skrattade som en galning en bra stund in i min första hetsätning. Det var så underbart härligt att få ÄTA! När jag några timmar senare hängde över toalettstolen och förgäves försökte kräkas så skrattade jag inte mer. Detta är förmodligen den värsta ångest jag någonsin upplevt.

Efter detta tillfälle blev jag livrädd. Det fick aldrig mer hända! Men såklart hände det igen och igen och igen... När skolan började hade jag lagt mig till med nya vanor - svält varvat med hets. Så höll jag på i kombination med att jag fortsatte att träna stenhårt. ALLT i mitt liv kretsade kring mat och träning, det fanns inget annat. Jag tränade och levde på svältkost i veckorna och på helgen när mina klasskompisar gick ut och festade stannade jag hemma, isolerade mig och hetsåt. Spydde kunde jag inte, vilket grämde mig. Känslan av smuts efter hetsningarna var så stark. Ändå kunde jag inte låta bli...

Min mamma som bor flera 100 mil bort besökte mig några dagar i Stockholm den här sommaren. Hon blev såklart utom sig av oro och maktlöshet över att hennes dotter höll på att tyna bort för andra gången. Ändå bibehöll hon ett fantastiskt lugn, hon är en makalös kvinna min mor. En dag fick jag en bok på posten med hennes avsändare. Boken hette Mattillåtet och var skriven av en kvinna vid namn Gisela van der Ster.

Slut del 2.

*Till Lorena, vill säga särskilt till dig att jag absolut inte förknippar att vara vegetarian med att ha en ätstörning. Det var fel för mig där och då att vara det, för att jag gjorde det för att obemärkt kunna fippla med maten, tacka nej när jag blev bjuden etc. <3

/J

 

"HÖGSTADIET "

Börja sjuan i ny skola var underbart första dagarna! Det var en nystart, så mycket nya människor att lära känna och inte minst en chans att visa att man var någon. Varje dag innan skolan joggade jag en sväng, det kändes bra att min kondition blev bättre och att det kanske gjorde mig smalare också. Jag hade även börjat äta godis enbart på helgerna. Kände mig duktig. Kommer ihåg att mamma (så lyckligt ovetande om vad som skulle komma) gav mig beröm för att jag hade "så bra karaktär" när jag sa nej till dessert i veckorna. I övrigt åt jag ganska mycket, hoppade aldrig över några måltider och åt alltid stora mellanmål.

Efter ett tag försvann nyhetens behag med skolan. Hela tiden var man bevakad och det var viktigt att inte vara "fel" och töntig och bli utstött. Jag var kluven, för jag kände inte att jag passade in bland de tuffa och inte heller bland dem som uppfattades som "töntiga". Jag var en vanlig, lite blyg tjej med ganska dåligt självförtroende. Det dröjde inte länge innan jag började sminka mig varje dag - något som jag aldrig gjort tidigare. Jag köpte även nya, sexiga kläder och högklackade skor. Jag ville se ut som de tuffa och populära, men jag ville inte vara så elak som de var. Naturligtvis hamnade jag inte i det coola gänget - något som jag faktiskt är tacksam för idag.

Skolan var tuff och samtidigt hade det börjat bli jobbigt hemma. Jag grälade ständigt med min styvpappa och mådde väldigt dåligt över de eskalerande konflikterna hemma. Att jag i kombination med detta även träffade min riktiga pappa allt mindre ledde till att jag bara mådde sämre och sämre för var dag som gick.

Jag hade börjat känna att jag verkligen var för tjock, att det var nödvändigt att jag blev smalare - fort! Jag sprang länge, började göra situps och armhävningar varje dag innan frukost och jag började äta ännu "nyttigare". Det blev allt mer en besatthet. Jag gick ner lite i vikt och mamma blev orolig. Tillsammans med min styvpappa bestämde hon att jag var tvungen att äta mer och gå upp i vikt. Jag ville absolut inte gå upp - jag var ju redan så tjock! Så jag ljög för dem och sa att jag skulle äta mer, men åt i själva verket ännu mindre och efter det så började det riktiga helvetet...

Åttonde klass var en pina. Vi skulle nu betygsättas och jag slet som ett djur för att få bra betyg. Samtidigt tränade jag hårdare än någonsin. Hundratals situps och armhävningar innan jag åt en tallrik fil och en knäckemacka utan något på, sedan en lång löprunda på det, en lång skoldag med alldeles för lite mat, läxor, gräl och bråk hemma. Allt var en ständig stress. Jag hade dessutom börjat med en rad tvångshandlingar förutom motionen. Jag led av en hemsk renlighetsmani, tålde knappt att någon rörde vid mig. Jag duschade i timmar varje dag (vilket ledde till ännu mer gräl hemma) och mina händer var helt sönderfrätta av starka desinfektionsmedel. Tillvaron var en enda lång mardröm och jag var en spillra av mitt forna mitt forna sunda, glada jag. Jag var alltid ledsen, orolig och arg. Inte ens mamma fick komma nära längre.

Ljuspunkterna i allt det hemska var min bästa vän A som alltid fanns där och musiklektionerna i skolan. Jag levde för musiken och brukade uppträda på familjekvällar och liknande. Det var underbart att få vara någon, att bli sedd och beundrad. Tack vare musiken vann jag lite självförtroende. Dock blev det ännu viktigare att vara smal och "se bra ut" (kan verkligen diskuteras hur bra jag nu såg ut med den magra kroppen...) nu när jag var i blickfånget.

Min vikt rasade och rasade och mina tvång blev värre och värre. Jag var djupt deprimerad och kunde inte prata med någon om det. Alla var såklart oroliga. Jag var så hysteriskt rädd för att gå upp i vikt. Jag fick träningsförbud, men sket blankt i det! Jag ljög och manipulerade alla i min omgivning. Jag var ständigt i rörelse, tränade i princip all tid då ingen såg mig. Inte konstigt att jag var totalt utmattad då jag dessutom sov fruktansvärt dåligt om nätterna - rädslan för att inte vakna i tid och hinna göra alla situps mm gjorde att jag knappt vågade somna. Min kropp var totalt utmärglad och det hände då och då att jag svimmade kortare stunder...

Skolresan på vårterminen av nian blev nådastöten för min anorexi. När jag kom hem från den (hade sett det som en utmaning att äta så lite som möjligt, när mamma och min styvpappa ändå inte kunde bevaka mig) var jag ett vandrande skelett. Min styvpappa och mamma ställde nu ett ultimatum: "Gå upp i vikt annars inget gymnasium!" Allt brast för mig då. Jag var så fruktansvärt utmattad och det var en sådan lättnad att få ge upp. Jag grät länge i mammas famn och tillät mig att känna hennes närhet efter så lång tid. Jag, min biologiska pappa och mamma träffades även och pratade om min sjukdom. Det kändes väldigt bra att få min riktiga pappas uppmärksamhet och omsorg, även om det såklart var av helt fel anledningar.

Kravet var att jag minst skulle gå upp till en viss gräns under resten av terminen och över sommaren. Varje vecka skulle jag vägas hemma (jag hatade det och så här i efterhand kan jag helt klart säga att det hade varit bättre att vägas av någon utomstående!) jag var väldigt inriktad på att få flytta hemifrån och börja gymnasiet, därför åt jag. I princip hetsåt jag mig upp till den bestämda vikten jag var tvungen att nå. Jag ville att det skulle gå fort så jag slapp bli granskad och kontrollerad, jag ville vara fri! Ändå var det härligt att få äta igen, att få tillåta sig att njuta av mat. Den sommaren bodde jag hos min mormor och åt underbart god mat och hemlagad dessert varje dag. Till hösten började jag gymnasiet med ett normalt bmi.

Slut del 1.

Tyvärr så är inte det här slutet på min ätstörningshistoria, snarare var det väl bara början, men det är jag glad att jag inte visste då! Del två av tre kommer inom kort.

Fick just en jobbintervju imorrn! Det finns alltså hopp? Snälla Gud, låt mig göra ett gott intryck och gör så att jag blir erbjuden en så pass bra lön att jag kan ta jobbet om jag blir erbjuden det!

Joggat en sväng och sedan ätit en god lunch. Nu sitter jag här i soffan och myser. Vet inte om vi ska hitta på något idag, skulle egentligen inte ha något emot att bara vara hemma och njuta.

Om ni undrar varför jag inte är här så mycket just nu så beror det nog på att jag försöker ta vara på det sista av semsestern. Igår gjorde vi iofs inte många knop... Soooooooov, löste korsord, läste gamla Kalle Anka etc. Gårdagens utmaning blev att käka frukost, lunch, mellis, middag, mellis fastän jag mest "latat mig". Naturligtvis ska man aldrig dra in på något mål för att man tar det lite lugnare en dag, idiotiskt....

Nu ska jag käka frukost och kolla lite jobb på Platsbanken. Hörs senare!

Spännande att se vad den här dagen har att erbjuda. Måste fortsätta utmana på alla sätt. Vi får se vad det blir idag. Har ätit frukost utan att mäta - såklart ;-) Pålägg blev nya leverpastejen, mums!

Sitter och kollar lite nya jobb på Platsbanken. Vill inte tillbaka till mitt nuvarande jobb, det är en ständig ångest som hänger över mig att den här underbara semestern snart är slut (13 dagar kvar...) Mitt jobb får mig att må så jävla dåligt, jag måste verkligen försöka ta mig därifrån. Så. Inte tänka mer på det nu. Bara njuta nu. Och möjligen skicka min CV till någon arbetsgivare som verkar vettig.

Hörs senare.

Smulpaj i kylskåpet. Noll kontroll. Vet inte hur man gör. Vet inte hur man är normal. Känns som att ångesten är på väg. Fan. Jag som skulle vara en snäll flickvän ikväll, hade jag bestämt. Får se hur det går med det nu :-(. Det måste gå. Han måste få vila sig från mina jävla psykproblem...

Lämna ditt bästa glassminne hos Molly och få chans att vinna ett glassogram och en fin kokostvål! Jag har lämnat mitt, så jag kommer naturligtvis att vinna och få den goda glassen (moahahahahahahaha!) ;-D Men alla som vill kan ju försöka!

Skämt å sido, kolla in Mollys blogg. Hon har mycket klokt att säga och lägger flera gånger om dagen upp näringsrika, lite ovanliga recept. En inspirationskälla med sunda ideal dvs att kroppen behöver näringsrik mat.

Ska försöka få till den där spontana glassen någon dag, då hade det ju inte vart dumt med ett litet sponsrande glassogram :-D

Nu är det nog sängen som gäller strax, jäklar vad lätt det är att det blir lite sent. Har pratat med R om det jobbiga, gråtit lite till och blivit kramad. Känns lite bättre nu och lite sömn på det här så blir allt kanon.

Kram

Idag har jag haft vilodag från träning, kändes behövligt. Jogga enbart på asfalt (pg a ormarna som numera huserar i skogen :-p) är inte skönt för baksidorna. Vila är dessutom bra nödvändigt för kroppens återhämtning. Sådant som jag vet, men ibland inte vågar tro på.

Frukosten idag gick bra. Dagens "nya" pålägg blev bregott, hushållsost och gurka med lite salt på. Gick jättebra :-).

Angående det här med att äta "nya" pålägg, så är en del av dem ju egentligen inte alls nya för mig. T ex ost brukade jag förut äta på "godisdagarnas" frukost. Nu jobbar jag ju på att äta sådant som ost och leverpastej varje dag, utan att den dagen skall urarta i överätning och dagen-efter-kompensation. (Ost och leverpastej är NYTTIGA och GODA livsmedel och skall icke uteslutas ur Js kost! Amen!)

Ikväll ska vi ha svärmor här på middag, vi kände att det var dags att bjuda igen :-)! Det skall bjudas på småplock av somrig mat: Rostbiff, potatissallad, rökt lax, rökt pepparskinka, salami, oliver, grekiskt lantbröd, grönsallad, grekisk yogurt mm. Till dessert blir det en jordgubb/rabarberpaj som jag har gjort! (Håller tummarna för att den blir bra..... hade köpt en ny pajform som knappt gick in i vår lilla leksaksugn, fick sätta formen högst upp i lite lägre värme, hoppas att det inte påverkat till det sämre :-S. Drygade också ut vetemjölet, som tog slut, med pyttelite graham för att R är torsk på själva smuldegen. Hoppas, hoppas att han inte märker nåt! :-P Han är kräääääääsen!)

Återkommer senare, kanske med lite bilder på den somriga menyn!

Ikväll har jag utmanat rejält. Har haft en superduper kväll hos svärmor, som vanligt <3. Skrattat och pratat en massa och dessutom fått ett par jeans! Skitsnygga svarta Lee-jeans som svärmor köpt second hand. Blev jätteglad :-)

Maten var en stor utmaning och jag måste erkänna att jag först blev lite rädd när jag såg att det var kött och potatis. Vi blev iallafall bjudna på följande:
Marinerad, stekt fläskfile med hemmagjord klyftpotatis (färskpotatis i ugn, med bla smör och basilika), tomat och rödlökssallad. Kranvatten.
Har väldigt svårt för just kött och potatis, mest för att jag inte tycker att det är lite menlöst (då känns det extra "onödigt"), men det här var riktigt gott, somrigt och smakrikt. Desserten var dock det bästa:
Princesstårta (från bageri), en och en halv bit + rosen (tack älskling!) samt två koppar svart kaffe.
Det var ljuvligt! Tårtan hade exakt lagom proportioner av vaniljkräm, grädde, marsipan och sockerkaka. Själva sockerkaksbottnen hade en förnimmelse av citron som var helt delikat! :-P

Största utmaningen ikväll blir/är/var att inte fortsätta äta mer godis. Tror inte det ska bli något problem, känner jag mig hungrig så kommer jag ta yogurt/macka/frukt el dyl som ett litet kvällsmål. Kändes normalt med 1,5 bitar tårta. Tänkte först skippa att ta om, men det var gott och den första biten jag fick var inte så stor, så till slut (när R frågat för tredje gången) tog jag en bit till. Det smakade så bra ikväll och jag är nöjd att jag klarade utmaningen. Ångesten lär väl komma, men då får jag handskas med det där och då.

När vi vandrade hemåt så pratade R och jag mycket om hur jag ska handskas med mina problem. Jag har hans stöd och han är insatt i hur jag har det, det känns jättebra. Skönt när han kramade om mig efter tårtan, skönt att han inte ser på en eventuell viktuppgång som något fruktansvärt, skönt att jag har någon "normal" som kan tala om för mig att mitt beteende och mina tankar ibland är helt sjuka. Jag älskar honom och jag är så tacksam att jag har honom/får vara hans.

Just nu är jag väldigt hoppfull. Tänk att lite tårta kan göra så mycket för självförtroendet ;-)

Kram och godnatt (strax)

 Sommarbukett som svärmor plockat

Hallå alla.. Varmt idag eller? Näääää...  Jag masade mig till tvättstugan nyss och har lagt i  fyra maskiner tvätt som rullar nu. Väldigt trist att tvätta, men det behövdes. 

Vi ska förmodligen till Rs mamma på middag ikväll. That means annorlunda mat och efterrätt = godisdag idag också. Det är kaos i mitt huvud nu, fullkomligt tumult. Jag funderar starkt på att släppa godisdagarna helt, men jag är så jäkla rädd att jag ska tappa kontrollen och bli fet om jag tillåter mig att äta godis o dyl när jag vill. Vet ju att nästa vecka hos mina föräldrar så kommer det bli godis, desserter etc varje dag. :-( Det känns inget bra. En fördel med mina godisdagar är att jag åtminstone för det mesta kan njuta av det goda då... Eller jag vet inte.

Hade tänkt springa idag, men vilken normal människa ger sig ut i den här värmen? Precis... Blir nog inget av med det. Utan träning känns hela den här grejen ännu värre, dubbelt värre! Mer godis och mindre träning!! Kontrollen skriker igen: "VAFAN HÅLLER DU PÅ MED, DU KOMMER BLI FET, HÖR DU DET, FET!!!!!!"

Behöver kanske inte upplysa om att den här dagen inte känns sådär väldigt lovande. Suck.