Ett Bra Liv

"LIVET EFTER GISELA"

Sedan den dagen jag öppnade Mattillåtet så har något varit annorlunda. Det var inte bara en självhjälpsbok i mängden, utan något helt unikt. Jag sträckläste den och min första reaktion på det jag läst var ren och skär rädsla. "Vad har jag gjort mot min kropp", minns jag att jag tänkte. Plötsligt förstod jag varför jag alltid var kissnödig, varför jag såg dåligt, varför jag hetsåt, varför jag inte kunde koncentrera mig etc. Jag hade i princip alla svält- och undernäringssymptom som nämndes i boken.

Plötsligt kraschade jag. Mina batterier var slut. Jag visste vad jag var tvungen att göra, men det var ju så svårt och så läskigt... Jag började ta några myrsteg på egen hand. Minns hur spännande det var när jag åt av blodpuddingen som Matillåtet rekommenderade för järnbrist. Det var det första livsmedel jag plockade ner från "förbjudna hyllan" och det är nog därför blodpuddingen ligger mig varmt om hjärtat fortfarande.

Jag insåg att jag inte skulle klara att lägga om kosten på egen hand, så jag skrev ett mail till min nya idol - Gisela van der Ster. Minns att jag i mailet frågade om man fick komma till henne även fast man bara var "lite ätstörd". Kan inte låta bli att småle när jag tänker på vårt första möte. Jag satt där mitt emot henne, tunn och hålögd var jag, och fick räkna upp vad jag åt på en dag. "Branflingor, äpple, lättyogurt, äpple, äpple, äpple" etc. Det gick upp många ljus för mig hos Gisela och att jag nog inte bara var "lite ätstörd" var ett av dem.

Parallellt med Gisela gick jag även hos en terapeut där jag bearbetade annat än bara mat. Jag hade slutet av terminen kvar i skolan och trots att jag nu åt så ofantligt mycket bättre, så blev det tufft för mig att orka slutföra utbildningen. Det är ett heltidsjobb att bli frisk från ÄS - glöm inte det! Jag fixade att slutföra musikalstudierna och det är jag glad för, annars hade de två årens slit känts förgäves.

Under sommaren lade jag allt krut på att äta så bra jag kunde enligt Giselas matscheman. Jag gick sakta, men säkert upp i vikt och mådde bättre än på många, många år. Jag fortsatte att gå på regelbundna besök hos Gisela, men en bit in på hösten hade jag inte råd längre. Önskar nu att jag hade kunnat gå ett tag till, men jag vet att hur länge jag än hade gått så hade ansvaret att bli helt frisk ändå varit mitt i slutänden.

Jag fick nytt jobb på en restaurang och det gick inte att längre att följa Giselas matschema till punkt och pricka. Jag önskar att jag valt en annan bana än just restaurangbranschen, för restaurangfolk äter sämst av alla! Oregelbundna tider och en del tröstätning (någon kille som spökade igen...) gjorde att jag gick upp lite i vikt. Min chef påpekade en dag att jag blivit lite rundare vilket resulterade i hysteriskt gråtanfall (på jobbet), efterföljande skam och såklart en stark vilja att gå ner i vikt fort som attan. SMAL innebar fortfarande detsamma som "lyckad" och "vacker" för mig och FET innebar såklart motsatsen.

Jag gick ner lite i vikt, men Gisela-tänket hade ändå medfört någon slags spärr för vad jag kunde göra mot min kropp och så småningom började jag äta bättre igen. Kontrollen när det gällde att mäta upp maten blev dock större. Jag blev nitisk och tyckte att det var jobbigt att äta någon annanstans än hemma där jag inte visste exakt hur mycket jag fick i mig.

Hetsätandet hade upphört helt, men två dagar i veckan "passade jag på" att överäta. De sk godisdagarna var både himmel och helvete på samma gång. Underbart att äta allt förbjudet jag drömt om de godisfria dagarna, hemskt när jag insåg att jag var övermätt och att morgondagen skulle innebära ångest och träningstvång.

Jag var i en väldigt dålig relation under denna tid och jag använde som vanligt maten och träningen för att dämpa de jobbiga känslorna. Jag hade ingen kontroll på livet i allmänhet, visste inte vad jag ville göra i framtiden, visste inte hur det skulle bli med den kille jag var så hopplöst förälskad i då. Historian upprepade sig och jag försökte istället kontrollera maten. Skillnaden den här gången var att min vikt inte påverkades så mycket, antagligen kompenserade de regelbundna överätningarna de gånger jag åt mindre.

Det destruktiva förhållandet höll inte särskilt länge och väl var väl det... Istället träffade jag min sambo, R. Exakt hur vi träffades är vår lilla hemlighet, men det har varit vi från den stunden. Jag lever alltså tillsammans med denna trygga, vackra, omhändertagande man som jag älskar över allt annat. Han har fått mig att inse att jag inte är frisk än. Att det inte är normalt med det kontrollbehov och den ångest jag har inför mat och träning. Att jag har en sjuk kroppsuppfattning. Att jag är vacker. Att han älskar mig. Att han vill ha barn med mig. Ändå är de här jävla ÄS-tankarna så starka! Jag kämpar mot dem varje dag och det är tufft. Extra kämpigt nu när jag utmanar varje dag. Hatar att jag tynger R med dessa bekymmer, när det finns så mycket annat, så mycket viktigare att oroa sig för, engagera sig i och leva för. Det finns en möjlighet att vara fri, att leva utan den här ständiga mat/träningshysterin. Jag ska ta den möjligheten  - och jag ska bli fri!

Det var min historia, eller åtminstone delar av den i stora drag. Omvälvande att se det såhär svart på vitt. Det gör mig faktiskt bara ännu mer motiverad till att klara sista biten och bli helt frisk nu! Grattis till er som har orkat ta er igenom en sådan resa - ni är så starka!

Om någon har frågor är ni självklart välkomna att ställa dem.

/J