Min historia, del 2:

"SMAL - TILL VARJE PRIS!"

Under min gymnasietid var jag faktiskt normalviktig! Dock fick jag inte tillbaka mensen (som jag förlorat i mitten av åttonde klass) förrän jag började andra ring... Jag hade flyttat hemifrån, men var tvungen att åka hem på helgerna för att väga mig bl a. Jag hade alltså ett normalt bmi under hela gymnasiet, men tankarna kring mat och vikt var allt annat än friska. På ytan var jag den hälsosamma hurtbullen som satte sund framför svält! Sanningen var att jag åt hyfsat bra, förutom att jag var för rädd för fett. Jag åt stora portioner "vanlig" mat t ex köttbullar, makaroner, ketchup och grönsaker. Drack alltid mjölk till maten. Mitt nu största problem var övertränandet. I rädsla för att bli tjock (för att jag nu åt) så tränade jag extremt mycket. Dubbla pass på Friskis&Svettis trots att jag redan sprungit en runda på morgonen, hård simning, löpning, powerwalks, dans... Länge och hårt var modellen. Till slut mer eller mindre tröttnade jag. Det kom in andra saker som blev viktiga och jag drog ner lite på tempot (utan att gå upp i vikt, se där, se där...) Trean var t om en fantastiskt rolig tid med mycket tid för musiken, killar och kompisar och jag mådde bra då. Dock fanns den alltid där hängande över en, smalhetsen...


Sommaren efter gymnasiet jobbade jag arslet av mig som nisse på en stor krog. Jag blev smalare igen, vilket gladde mig då jag träffat en kille som jag var väldigt kär i - jag ville ju att han skulle tända på mig och "ju smalare desto attraktivare", tänkte jag som vanligt. Jag bodde ihop med en tjej som var vegetarian och jag bestämde mig för att bli det jag också. Min familj (särskilt min styvpappa) blev inte allt för glad, men jag var arton och myndig och åt glatt min vegetariska kost med triumf! Tyvärr blev jag inte vegetarian av *rätt anledningar, jag såg det bara som ett ypperligt tillfälle att börja laborera med maten igen och det ledde till ytterligare viktnedgång.


Jag jobbade, tränade, sjöng, dansade, festade järnet ett helt år. Fortsatte att gå ner i vikt och njöt av att vara smalast på mitt jobb. Blev bränd av en kille och en till och kanske en till, men särkilt var det fortfarande han... Att han inte ville ha mig på riktigt, det straffade jag mig själv för. Mer träning, mer jobb, mindre mat för att döva smärtan. Kontrollera det som kunde kontrolleras.  ÄS-karusellen började obemärkt snurra igång igen. 


När hösten kom flyttade jag till Stockholm. Jag hade kommit in på en sång och dansutbildning och därför gick nu flyttlasset till huvudstaden. Jag kommer ihåg mammas oroliga tonfall när hon kramade mig hejdå: "Ät nu ordentligt, annars kommer du inte att orka ha roligt".


Men jag åt inte ordenligt, inte på långa vägar. Det jag istället gjorde var att dansa ca 15 h i veckan och dessutom löpträna hårt samt försöka sköta resten av studierna. De förut helt accepterade kolhydraterna uteslöts nästan helt ur kosten. Kvar blev i princip grönsaker, frukt, lättyogurt, de mest fiberrika/kalorisnåla branflingorna och så mängder av kaffe för att hålla mig pigg. När jag efter första året i skolan fick sommarlov var jag lika mager som efter nians skolresa. "Lovet" blev ett konstant tränings och arbetsläger. Jag jobbade dag och natt på en uteservering i Stockholm och när jag inte jobbade dansade, powerwalkade eller sprang jag. Nätterna var återigen sömnlösa, de få timmar jag sov stördes av att jag vaknade badande i svett och var tvungen att gå upp och kissa flera gånger varje natt.


Denna sommar hände något "oväntat". Jag hetsåt för första gången på riktigt (det jag som yngre uppfattat som hets är i själva verket överätning och det är inte alls samma sak). Jag var sjuk och tvungen att vara hemma från jobbet en kväll. Utan att riktigt förstå hur det gick till så länsade jag min mosters kylskåp (jag var lägenhetsvakt) sedan gick jag till 7eleven och köpte allt förbjudet. Bara vräkte i mig helt abnorma mängder mat. (Konstigt? Inte särskilt... Svält och uteslutande av kolhydrater leder oftast till hetsätning - det eller döden..) Jag minns att jag skrattade som en galning en bra stund in i min första hetsätning. Det var så underbart härligt att få ÄTA! När jag några timmar senare hängde över toalettstolen och förgäves försökte kräkas så skrattade jag inte mer. Detta är förmodligen den värsta ångest jag någonsin upplevt.


Efter detta tillfälle blev jag livrädd. Det fick aldrig mer hända! Men såklart hände det igen och igen och igen... När skolan började hade jag lagt mig till med nya vanor - svält varvat med hets. Så höll jag på i kombination med att jag fortsatte att träna stenhårt. ALLT i mitt liv kretsade kring mat och träning, det fanns inget annat. Jag tränade och levde på svältkost i veckorna och på helgen när mina klasskompisar gick ut och festade stannade jag hemma, isolerade mig och hetsåt. Spydde kunde jag inte, vilket grämde mig. Känslan av smuts efter hetsningarna var så stark. Ändå kunde jag inte låta bli...


Min mamma som bor flera 100 mil bort besökte mig några dagar i Stockholm den här sommaren. Hon blev såklart utom sig av oro och maktlöshet över att hennes dotter höll på att tyna bort för andra gången. Ändå bibehöll hon ett fantastiskt lugn, hon är en makalös kvinna min mor. En dag fick jag en bok på posten med hennes avsändare. Boken hette Mattillåtet och var skriven av en kvinna vid namn Gisela van der Ster.


Slut del 2.



*Till Lorena, vill säga särskilt till dig att jag absolut inte förknippar att vara vegetarian med att ha en ätstörning. Det var fel för mig där och då att vara det, för att jag gjorde det för att obemärkt kunna fippla med maten, tacka nej när jag blev bjuden etc. <3


/J

 


Kommentarer
Postat av: Lillamy

Du skriver så fint, så fint, personligt. Kramar till dig, hoppas du får en bra dag:)

2009-07-25 @ 06:57:29
URL: http://kommerblifri.blogspot.com
Postat av: Lorena

Tror du skrivit nåt till mig som var menat till nån annan i kommentarsfältet på min blogg? Eller så är jag ytterst glömsk :)



Hur som, jag vet mycket väl att många blir vegetarianer för att slippa matsituationer (ett praktexempel är att i stort sett alla som kom till capio var det, men när de upptäckte att man var tvungen att äta större portioner då så gick de över till blandkost :p) och point is, jag hade nog gjort samma sak om jag hade trott att det skulle hjälpa anorexin... (och inte redan var veg)



Din historia är fantastisk! Detaljerad men utan att vara totalt utelämnande, en finess jag själv inte besitter :)



puss!

2009-07-25 @ 08:05:01
URL: http://lorenagustavsson.blogspot.com
Postat av: lena

Känner igen mig i så mycket av det som du skriver.. du e verkligen bra på att beskriva o sätta ord på det.. kram på dig

2009-07-25 @ 10:56:59
URL: http://tyrasmamma.bloggagratis.se
Postat av: Louise

ska läsa del 3 med spänning nu, men måste bara fråga: vad är egentligen skillnad på överätning och hets? är det att man äter snabbare vid hets?



kram

2009-07-25 @ 22:12:14
URL: http://myworld2.bloggspace.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0