Ett Bra Liv

Ska snart börja skriva lite om min ÄS-historia här på bloggen. Jag har varit ätstörd i ca 12 år enligt min räkning. Inte alls allvarligt sjuk hela tiden, men tänket kring mat och träning har varit genomående galet. Jag vill skriva om detta, för min egen skull och för att ni ska veta hur det ligger till, hur det har varit, och hur det är idag. Tänkte dela upp historian i olika delar som jag sett att andra gjort, det gör det lättare att få en överblick.

Innan jag börjar skriva om själva ätstörningen så tänkte jag berätta hur det var innan och vad som kom att bli de utlösande faktorerna:

Jag kommer knappt ihåg hur det var att inte ständigt tänka på mat som ett problem, tragiskt men sant. Vet att jag som litet barn tyckte om nästan all mat och älskade allt godis. Det fanns aldrig några negativa tankar om mat, förutom om den mat som jag tyckte smakade illa. Jag förstod tidigt att det var något  "fiiiint" att vara smal och en förutsättning för att vara snygg (notera att denna "sanning" inte är något jag vill stå för längre). Barbiedockorna var ju tjusiga och tjocka människor var fula - enkelt... Tänkte att jag ville vara smal och vacker, men kopplade aldrig ihop det med att låta bli att äta.

Jag var ganska blyg och försiktig i skolan,  en ganska känslig tjej som samtidigt hade en dramatisk sida. Jag var ett ganska lätt offer om någon ville retas med mig. Barn är ju elaka och jag tog alltid åt mig väldigt hårt när någon sa något om mitt utseende eller t ex retade mig för att jag inte vågade dyka från bassängkanten etc.

Tyvärr kom jag väldigt tidigt i puberteten.  I slutet av fjärde klass så sa det vips! Och över sommaren till femman så hade jag växt om hela klassen. Kände mig stor och otymplig. Den plötsliga kvinnligheten gjorde bara att jag kände mig tjock och fel. Hade fortfarande inga tankar på att banta. Femman blev otroligt jobbig, jag var den enda som hade mens och kände mig utanför och ledsen. Det var ständiga bråk mellan tjejerna i klassen och jag sörjde att jag inte hade någon bästis.

Sommaren till sexan växte jag ännu mer - men nu mest på längden. Och gud vad jag åt! Kommer ihåg att jag på familjesemestern en kväll klämde i mig en gigantisk pizza, en lika stor portion glass med chokladsås, godis på det och när jag skulle sova kurrade ändå min mage! Jag var nästan stolt över att jag kunde äta så mycket. Dessutom kunde jag se i spegeln att något hade hänt, min mage gick liksom nästan inåt. Jag hade dragit ut ordenligt på längden över sommaren.

Sexan blev lite bättre än femman, men tjejbråken fortsatte. Dock gick det bättre för mig med kompisar. Intresset för killar hade också vaknat så smått. Jag började tänka på hur jag såg ut, kläder blev intressant och jag började träna för att "se bra ut". Började jogga lite lätt då och då och tog danskurser. Maktspelet mellan tjejerna i klassen var påfrestande och jag avskydde det, ändå var man tvungen att spela med till en viss gräns för att inte bli utstött. Det gällde att hävda sig. Jag hade väl inte direkt hittat något bra sätt. Så kom den dagen då jag och några tjejer stod bakom skolan och pratade. Bland dem fanns två av mina värsta "fiender" (de hade tillsammans gjort sitt bästa för att mobba ut mig i femman) och en av dem plockar fram en godispåse och bjuder alla. När påsen kommer till mig svarar jag: "Nej tack." Det var första gången jag tackade nej till godis - och exakt då som startskottet för mina ätstörningar avfyrades...