Ett Bra Liv

Kanske inte är så konstigt att jobbet känns övermäktigt. Jag mår inte helt 100 om man säger så. Kämpar ju varje dag hela tiden med alla tankar och med att våga äta tillräckligt. Jag gör det, men det skapar ångest och oro. Att på detta ha ett oerhört stressigt och fysiskt krävande arbete där jag ständigt är påpassad, måste vara trevlig och till lags är förstås inte ultimat. Jag orkar inte. Min kropp pallar nästan inte och mitt psyke gör det definitivt inte! Igår grät jag igen på jobbet. Skäms så oerhört för det, men det bara kommer. Ingen där fattar ju vad det är med mig och vad fan sak jag säga till dem? 

Dock tjänar jag för tillfället rätt bra: lönen suger, men dricksen kan ju en bra månad nästan fördubbla den vita lönen... Och jobba måste jag ju? Pengarna måste in om jag och R ska kunna förverkliga våra drömmar. Suck, det sätter verkligen ytterligare press på mig.

Vaknade för en stund sedan med en surrande trötthet och värk i hela kroppen, trodde först inte att jag skulle  orka ta mig ur sängen. men jag var ju tvungen att ta ut vovven för kiss och bajs. Vi var ute ca 15 min, promenad i snigeltempo och han blev jätteglad som fick nosa på allt eftersom matte gick så långsamt. Har ätit frukost nu och funderar på hur jag ska ta mig an dagen. Borde tvätta, städa, diska etc men jag kommer inte hinna det. Hatar att bo i ett stökigt och smutsigt hem :-( mitt kontrollbehov VRÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅLAR, men jag varken hinner eller orkar fixa något här hemma idag. Jag har saker att uträtta och när jag kommer hem i eftermiddag/kväll så måste jag vila. Måste. Ingen påtvingad träning för att döva någon ångest - min kropp är för trött och behöver återhämta sig. Punkt. Hatar de här lathetskänslorna som kommer nu. :-(

Det jag ska göra idag är att träffa min syster samt titta på en lägenhet. Lillasyster är en person som jag alltid jämför mig med när det kommer till vikt, utseende etc. Jävligt korkat då vi är rätt olika (båda är smala, men på olika sätt och till utseendet är vi väldigt olika) Lite nervös för att träffa henne idag, men det var hennes idé och jag vill ju visa att jag vill att vi ska vara vänner. Hon har inga uttalade ätstörningar, men enligt mig klara drag av ÄS. Orolig för att hon ska vara för smal idag, orolig att hon ska tycka att jag är för smal och triggas av det, orolig för att äta tillsammans med henne. Hade det varit någon annan jag skulle fika med så skulle de här tankarna knappast vara så påtagliga, men hon står för något som har varit. Hon vet allt om min anorektiska bakgrund plus att det finns en rivalitet oss emellan (och då inte bara gällande utseende utan annat också). Låter det krångligt? Det är det! Hon är en ganska komplicerad person som under hela förra året vägrade prata med mig pg a ett bråk vi hade. Så det är lite spänt. Känns som att jag måste fjäska och vara till lags. Ständigt i underläge, jag pallar inte!!! Önskar så att jag bara skulle kunna ta en mysfika med min syster. Suck. Men vi får väl se. När fan blir gammal så blir han religiös, saker kan faktiskt ändras med tiden och vem vet det kanske blir trevligt idag.

R jobbar, så min syster följer med på visningen. Önskar R kunde vara med också, men men...