Utmana?
Kuratorn var snäll och dagens besök kändes jättebra. Blev dock inte så mycket gjort, jag fick prata helt fritt nästan hela tiden så att hon skulle kunna lära känna mig liksom. När jag pratade så stötte jag gång på gång på ordet kontroll. Överraskad? Inte särskilt. Tröttsamt att jag fortfarande är så här...
Dags att börja utmana mig själv att släppa på kontrollen? Semestertider stundar och då har jag ju ett ypperligt tillfälle... Bara för att klargöra: Jag är inte underviktig, men jag har fortfarande ett stort kontrollbehov bl a när det gäller maten.
Vid nästa besök ska jag försöka få lite verktyg till att kunna bli mindre "inrutad" när det gäller maten och ändå få i mig lagom och tillräckligt med näring (INTE kompensera!!) Strunta i mina "godisdagar" och äta när jag blir bjuden/känner för det istället (läskigt) äta nya "vardagsrätter" etc. Tänk att få känna sig totalt avslappnad runt ämnet MAT. Vad mycket enklare allt skulle bli!
Orkar jag och vågar jag kämpa igen? Kontrollen är ju trist, men ack så bekväm. Matkontrollen är det sista skräpet kvar från ÄS. Tänk att få bli fri... Men fröken Kontroll kommer få jobba...uj uj..
Den enda kontrollen man behöver ha på maten är det rent medicinska, dvs om man är t.ex. allergisk. samt att man äter någorlunda varierat och regelbundet. Det är det svåraste att släppa kontrollen över mattider, de "trygga" rätterna osv men du kommer fixa det!
Ingenting är så tillfredsställande som att glatt kunna konstatera att maten inte är problematisk på n-å-g-o-t sätt :)
Hon har nog så många läsare att vi bara är en fis i rymden för tjejen, vilket jag tycker är rätt synd. Varför kan inte kloka och vettiga människor få status i bloggvärlden?
Nej nu ska jag banne mig inte vara bitter :)
En bra kurator är himla bra det med, har man det och partnern, då har man kanonförutsättningar! Hur länge har du och mannen varit ihop?
"Tänk att få känna sig totalt avslappnad runt ämnet MAT"
Ja.. tänk.. Det är sjukt att man låtit det gå så långt att man liksom identifierar sig med kontrollen kring maten. Jag har svårt att ens se vad jag annars skulla pyssla med hela dagarna om MAT inte hade varit en så stor del..
Jag är säker på att att du bakom kontrollen är en klok, vacker och vital kvinna som är fullt kapabel att med ditt sunda förnuft välja en livsstil som är hälsosam, hälsosam på riktigt såklart :)
Jag är precis som du inte underviktig och jag äter rätt bra (tycker åtminstone jag..) Dock är rädslan och ångesten för att gå upp i vikt det som styr mitt liv och mina tankar.. T.ex. att någonting oplanerat skulle slinka ner i mig medför även den ångest.. Kan med andra ord inte hantera ångesten riktigt.. än.
Jag går hos BUP och får hjälp till viss grad där, skulle dock behöva komma i kontakt med en dietist som jag kan lita på, känner av att det kan bli lite mycket ibland att behöva inhandla, laga och styra all mat efter "eget" tycke, som känt är ju ens "egna" tycke ofta ihopmixat med ÄS tycke..
Jaa visst vet jag det :/ Jag vet ju allt om mat, kroppen och ätstörningar... allt förutom hur jag ska kunna använda den infon på rätt sätt!
Tack för dina bra tips och förlåt för att jag är så otacksam och inte kan förmå mig att lyssna helt. Att kunna äta normalt efter hets tror jag kommer ta lååång tid innan jag klarar. Det är liksom något som är inbyggt i mig och jag VILL INTE sluta med det på samma sätt som jag tex vill sluta räkna kalorier eller tycka att jag är tjock. På den punkten orkar jag liksom inte kämpa...
Tack i alla fall
Tack!
Vad komiskt att jag ser att du också har skrivit ett inlägg om kontroll! Men det är verkligen ett gemensamt symtom för alla med en ätstörning. Man är väldigt duktig på att bygga upp en falsk trygghet genom sitt kontrollbehov. Jag menar, hur kan man ha kontrollen på ALLT i sitt liv? Och hur spännande är det på en skala?
Vad gäller maten så kvittar det om man är underviktig eller inte. Sjukdomen sitter i huvudet och inte i siffrorna på vågen. Det är något jag är rädd för..att folk ska tro att jag är helt frisk bara för att jag har gått upp några kilo. Att alla jobbiga problem ska vara som bortblåsta bara sådär. Det tar ju tid att bli kvitt alla tankar!
Vad skönt att kuratorn var bra! Det är viktigt att kunna prata av sig med någon. Jag träffade en förut. Men när jag blev utskriven från sjukhuset så kände jag att jag inte hade något förtroende för henne alls. Antagligen hade min hjärnverksamhet kommit igång igen efter att ha fått näring, och jag kände att jag inte ville träffa henne mer. Ett ganska stort steg, att våga säga vad man tycker och känner. Idag pratar jag med en annan som är helt underbar!
Ha en bra dag! kram
