Ett Bra Liv

Kom på att det var allt för längesedan jag åt blodpudding till middag, så det fick det bli ikväll. Trygga, goda blodpuddingen. Den mat som faktiskt hjälpte mig tillbaka till ett anständigt liv för några år sedan...

Det fanns en tid då jag levde med ständig ångest, fettfobi, extrema kompensationstankar etc. Jag var sjuk i anorexi hela åttan (-98) och en bra bit in på år -00. Till slut blev tvungen att gå upp i vikt för att få flytta hemifrån och börja gymnasiet. Jag gick upp till den utsatta vikten under sommaren. Fick tillbaka mensen och krafterna och började äta bättre. Dock så var mina tankar inte så mycket friskare... Jag tränade överdrivet mycket och hade ett stort kontrollbehov gällande maten (men jag åt rätt bra under denna tid förutom att jag nog fick i mig för lite fett).

När jag tagit studenten -03 flyttade jag ihop med en tjej som var vegeterian. Jag bestämde mig för att också bli det för att kunna mixtra med maten... Det hela ledde väl till järn och proteinbrist (mina kunskaper om vegetarisk mat var dåliga). Jag gick också ner litegrann i vikt. Hade i samma veva som jag blivit vegeterian börjat jobba på restaurang plus att jag sjöng och dansade och tränade mycket på fritiden.

Hösten -04 flyttade jag till Stockholm. Sen gick det bara utför. Jag mådde skit. Utbildningen jag gick var både fysiskt och psykiskt krävande. För varje dag minskade jag på maten (framför allt de förut så tillåtna kolhydraterna) och ökade förbränningen. Sommaren -05 var den värsta i mitt liv, jag slet på en restaurang samtidigt som jag tränade, dansade i kombination med ren svältkost. Detta var även sommaren när jag hetsåt för första gången - en väldig milstolpe. Jag skrattade som en galen när jag länsade min mosters kylskåp på allt förbjudet, gick till 7eleven och köpte bakverk för dyra pengar, åt och åt och åt. Behöver jag säga att lyckan blev kortvarig? När jag några timmar hängde över toalettstolen och inte kunde få upp det så ville jag inte leva längre.

När jag började skolan igen på hösten var jag ingen människa. Ingen kvinna. Ett ingenting. En vandrade vålnad. Jag varvade veckans dagar med att svälta mig/leva på lättyogurt, fiberflingor och frukt/grönsaker med att hetsäta kopiösa mängder: t ex en pizza, en hel blåbärspaj och ett paket glass, därefter det som helt enkelt fanns att tillgå, mackor med centimertjocka lager smör etc etc.

Jag började förstå att läget inte var hållbart. Jag ville vli frisk, men vågade inte. Fick Gisela van der Sters bok "Matillåtet" av min oroliga mamma. Läste den och blev RÄDD! Vad hade jag gjort mot mig själv? Jag tog ett jättekliv och började min väg mot det friska. Började gå hos en psykolog och hos Gisela -världens bästa dietist! :-D Fick bl a lära mig att äta fett, ge järnet :-) och att stänga av bruset (=människors dumma prat om nyttigt/onyttigt etc).

Vägen var lång och gropig. Att gå upp i vikt i en värld som är så ätstörd som denna är inte lätt. MEN DET GÅR! KÄMPA PÅ ALLA!!

Nu några år efter denna karusell av ångest/vikt/mat/motion  frågar jag mig själv om jag är frisk? Fysiskt är jag det, men även jag har dumma, dumma tankar kvar som återkommer med jämna mellanrum. Den här bloggen är bl a en del i att bearbeta det beteendet. Jag är redo att bli frisk på riktigt. Det är så att har man varit ätstörd i ca 10 år, så är det inte omöjligt att det tar 10 år att bli helt frisk! Tänk på det alla ni frustrerade själar som bara vill LEVA! Kämpa på, men slå inte på er själva när det går långsamt. Som Gisela säger: två steg framåt, ett tillbaka! Så länge man kommer framåt!

Många kramar till den som orkade läsa hela. Nu ger vi järnet! ;-)