Mellanläge
Måste ta upp kampen nu, men jag tror jag behöver hjälp. Min största fiende är så stark och heter KONTROLL. Denna KONTROLL har mig så väldigt hårt bunden. Jag är så rädd för att gå upp i vikt, rädd för att ändra mina vanor, rädd för att inte ha KONTROLL längre. Misslyckas. Inte vara värd något.
(Godisdag idag igen. KONTROLLEN skriker "vafan sysslar du med????????!!!!!!") Suck.
Allt det som rör sig i min skalle drabbar förstås också R. Han försöker förstå, men hans ord blir sällan tröstande utan ganska hårda. Sanna, visst, men aj så hårda. Får mig att känna att allt är mitt fel, att det är lyxproblem, att det finns riktiga saker att oroa sig för. Suck. Han är orolig för mig, jag vet det. Ändå är jag idag friskare än jag någonsin varit sedan vi blev ett par. Vad är det då som händer nu? Varför känner jag att jag inte står ut med KONTROLLEN längre? Det här mellanläget jag befinner mig i är ohållbart och det har jag vetat hela tiden - jag är inte framme än. Det smärtar, men så är det.
Jag vill bli helt frisk för min skulle, men mycket även för Rs skull. Så han kan slippa höra mitt eviga malande om mat, träning och kompensationstänkande. Slippa se mig knäckt över en extra godisdag, utebliven träning eller en oväntad matsituation... Han kallade mina tankar "psykproblem idag"... Det gjorde ont och skrämde och fick mig att vilja ljuga och säga att: Allt är bra, jag har inga problem! Men inte kan jag ljuga för honom, han som ser mig i min hjälplöshet. Det tjänar ingenting till att försöka tycka ner problemen, det är bara att skjuta dem på framtiden. "Hur skall det bli när vi får barn?"
(Bild från midsommarafton på väg till svärmor. R och jag går i ösregn under ett och samma paraply. Dyblöt vovve och halvtorra människor, men alla är på gott humör. Ett mysigt minne.)
ja det är precis så för min del med. Mycket tänkande och planerande. Det dåliga kan vara att jag ibland "sparar" mig inför dessa gottedagar. Inte så att jag går ner i vikt men inte heller så att jag får i mig tillräckligt.
Det är inte ditt fel att du är sjuk och det måste du inse. De som inte är sjuka kan inte förstå vad vi går i genom. Det är bra att du vill blir frisk oavsett om det är mer för din sambos skull, förhoppningsvis kommer du vilja det för din egen med med tiden.
Massa kramar J
Jag tycker det är starkt gjort att du vet att du behöver mer hjälp med den sista biten. Då har du ju insett ditt problem! Gud vad bra, det brukar ju ta väldigt lång tid att acceptera och se vad man håller på med. Men har du varit frisk i 3 år? Det kan väll inte stämma?
kämpa på.
P.s Försök att bestämma dig för en godisdag i veckan. Jag har börjat försöka med det, ibland lyckas jag och ibland misslyckas jag. Men det är värt ett försök.
det är inte ditt fel att du har blivit sjuk, det kan vara många faktorer som gör att vi lever kvar i det som vi e trygga med.. har du nån ide om vad ditt kan stå för? jag vet att jag rätt länge höll kvar min extrema kontroll för att jag var rädd att förlora en viktig person som lärt känna.. dvs min terapeut.. jag höll fast vid min sjukdom så mycket å vägrade släppa kontrollen.. o vad blev resultatet av det, ett mycket sämre mående o att jag förlorade min terapeut..
Ett annat alt är att jag i min sjukdom visste vem jag var o har ingen aning om vem jag är utan den längre.. har liksom tappat allt det där som man ska o kunna göra.. allt som alla andra gör...
Om du kan göra någonting litet, vad som.. som kan få dig att släppa såå lite såå lite på kontrollen så är det ett steg i rätt riktning. du måste bara bestämma vart o i vilken del du ska släppa..
du kommer att fixa detta.. jag lovar...
hoppas att du har en fin dag..
Kram
