Att våga ta steget
Inser att jag måste göra det som jag är mest rädd för: FÖRÄNDRINGAR. Jag kan inte längre vara nästanfrisk, det är i det långa loppet bara ett sätt bara att lura sig/mig själv.
Men jag är rådvill och livrädd för jag vet inte hur jag ska gå till väga och jag vet inte vad mitt mål är. Ett visst mått av kontroll i sitt liv måste man ju ha och jag känner inte att jag vet vad lagom är. Inte någonstans. Jag har haft sjuka tankar om mat och vikt i över halva mitt liv, även just i de bra periodererna då jag var/är normalviktig - som nu.
Hur? Hur?
Hur?
Du vill ha en förändring, o bara att du vill det visar att du kan.. Jag är övertygad om att du fixar det.. Gå inte runt om problemet, det skapar bara ännu mer.. Du måste gå rätt in i det för att det ska lätta.. Vet att jag kanske låter hård, men det är den vägen som är den enda att gå..
Hur är man när man e perfekt? Jag har själv funderat på det o jag har kommit fram till att oavsett hur mycket saker, hur smal eller hur snygg jag skulle vara så skulle jag aldrig bli nöjd.. det är så jag fungerar.. det är en jobbig insikt men det är oxå den som iaf jag måste lära mig att hantera o acceptera..
du har en sambo o ett liv.. det kan bli såå mycket bättre om man vågar leva fullt ut.. det är iaf vad jag hoppas o tror på...
kram
Du skriver så klokt i din blogg. Och jag vet att du en dag kommer att vara helt frisk om du verkligen vill. Det blir alla som kämpar, får hjälp och inte tar livet av sig.
Du verkar vara en fantastisk tjej. Klart att du fixar detta.
KRAMAR Charlotta
