Min historia, del 1:

"HÖGSTADIET "

  

Börja sjuan i ny skola var underbart första dagarna! Det var en nystart, så mycket nya människor att lära känna och inte minst en chans att visa att man var någon. Varje dag innan skolan joggade jag en sväng, det kändes bra att min kondition blev bättre och att det kanske gjorde mig smalare också. Jag hade även börjat äta godis enbart på helgerna. Kände mig duktig. Kommer ihåg att mamma (så lyckligt ovetande om vad som skulle komma) gav mig beröm för att jag hade "så bra karaktär" när jag sa nej till dessert i veckorna. I övrigt åt jag ganska mycket, hoppade aldrig över några måltider och åt alltid stora mellanmål.

  

Efter ett tag försvann nyhetens behag med skolan. Hela tiden var man bevakad och det var viktigt att inte vara "fel" och töntig och bli utstött. Jag var kluven, för jag kände inte att jag passade in bland de tuffa och inte heller bland dem som uppfattades som "töntiga". Jag var en vanlig, lite blyg tjej med ganska dåligt självförtroende. Det dröjde inte länge innan jag började sminka mig varje dag - något som jag aldrig gjort tidigare. Jag köpte även nya, sexiga kläder och högklackade skor. Jag ville se ut som de tuffa och populära, men jag ville inte vara så elak som de var. Naturligtvis hamnade jag inte i det coola gänget - något som jag faktiskt är tacksam för idag.

  

Skolan var tuff och samtidigt hade det börjat bli jobbigt hemma. Jag grälade ständigt med min styvpappa och mådde väldigt dåligt över de eskalerande konflikterna hemma. Att jag i kombination med detta även träffade min riktiga pappa allt mindre ledde till att jag bara mådde sämre och sämre för var dag som gick.

  

Jag hade börjat känna att jag verkligen var för tjock, att det var nödvändigt att jag blev smalare - fort! Jag sprang länge, började göra situps och armhävningar varje dag innan frukost och jag började äta ännu "nyttigare". Det blev allt mer en besatthet. Jag gick ner lite i vikt och mamma blev orolig. Tillsammans med min styvpappa bestämde hon att jag var tvungen att äta mer och gå upp i vikt. Jag ville absolut inte gå upp - jag var ju redan så tjock! Så jag ljög för dem och sa att jag skulle äta mer, men åt i själva verket ännu mindre och efter det så började det riktiga helvetet...

  

Åttonde klass var en pina. Vi skulle nu betygsättas och jag slet som ett djur för att få bra betyg. Samtidigt tränade jag hårdare än någonsin. Hundratals situps och armhävningar innan jag åt en tallrik fil och en knäckemacka utan något på, sedan en lång löprunda på det, en lång skoldag med alldeles för lite mat, läxor, gräl och bråk hemma. Allt var en ständig stress. Jag hade dessutom börjat med en rad tvångshandlingar förutom motionen. Jag led av en hemsk renlighetsmani, tålde knappt att någon rörde vid mig. Jag duschade i timmar varje dag (vilket ledde till ännu mer gräl hemma) och mina händer var helt sönderfrätta av starka desinfektionsmedel. Tillvaron var en enda lång mardröm och jag var en spillra av mitt forna mitt forna sunda, glada jag. Jag var alltid ledsen, orolig och arg. Inte ens mamma fick komma nära längre.

  

Ljuspunkterna i allt det hemska var min bästa vän A som alltid fanns där och musiklektionerna i skolan. Jag levde för musiken och brukade uppträda på familjekvällar och liknande. Det var underbart att få vara någon, att bli sedd och beundrad. Tack vare musiken vann jag lite självförtroende. Dock blev det ännu viktigare att vara smal och "se bra ut" (kan verkligen diskuteras hur bra jag nu såg ut med den magra kroppen...) nu när jag var i blickfånget.

  

Min vikt rasade och rasade och mina tvång blev värre och värre. Jag var djupt deprimerad och kunde inte prata med någon om det. Alla var såklart oroliga. Jag var så hysteriskt rädd för att gå upp i vikt. Jag fick träningsförbud, men sket blankt i det! Jag ljög och manipulerade alla i min omgivning. Jag var ständigt i rörelse, tränade i princip all tid då ingen såg mig. Inte konstigt att jag var totalt utmattad då jag dessutom sov fruktansvärt dåligt om nätterna - rädslan för att inte vakna i tid och hinna göra alla situps mm gjorde att jag knappt vågade somna. Min kropp var totalt utmärglad och det hände då och då att jag svimmade kortare stunder...

  

Skolresan på vårterminen av nian blev nådastöten för min anorexi. När jag kom hem från den (hade sett det som en utmaning att äta så lite som möjligt, när mamma och min styvpappa ändå inte kunde bevaka mig) var jag ett vandrande skelett. Min styvpappa och mamma ställde nu ett ultimatum: "Gå upp i vikt annars inget gymnasium!" Allt brast för mig då. Jag var så fruktansvärt utmattad och det var en sådan lättnad att få ge upp. Jag grät länge i mammas famn och tillät mig att känna hennes närhet efter så lång tid. Jag, min biologiska pappa och mamma träffades även och pratade om min sjukdom. Det kändes väldigt bra att få min riktiga pappas uppmärksamhet och omsorg, även om det såklart var av helt fel anledningar.

  

Kravet var att jag minst skulle gå upp till en viss gräns under resten av terminen och över sommaren. Varje vecka skulle jag vägas hemma (jag hatade det och så här i efterhand kan jag helt klart säga att det hade varit bättre att vägas av någon utomstående!) jag var väldigt inriktad på att få flytta hemifrån och börja gymnasiet, därför åt jag. I princip hetsåt jag mig upp till den bestämda vikten jag var tvungen att nå. Jag ville att det skulle gå fort så jag slapp bli granskad och kontrollerad, jag ville vara fri! Ändå var det härligt att få äta igen, att få tillåta sig att njuta av mat. Den sommaren bodde jag hos min mormor och åt underbart god mat och hemlagad dessert varje dag. Till hösten började jag gymnasiet med ett normalt bmi.

  

Slut del 1.

  

Tyvärr så är inte det här slutet på min ätstörningshistoria, snarare var det väl bara början, men det är jag glad att jag inte visste då! Del två av tre kommer inom kort.


/J

Kommentarer
Postat av: lena

du skriver så otroligt bra... kram

2009-07-24 @ 20:41:08
URL: http://tyrasmamma.bloggagratis.se
Postat av: Lillamy

Ser fram emot del 2 av din historia, även om jag såklart önskar du kunde varit utan ätstörningshelvetet. Kramar till dig:)

2009-07-24 @ 21:25:02
URL: http://kommerblifri.blogspot.com
Postat av: Louise

gud vad intressant att läsa. ser fram emot (hm.. känns som lite fel ordval) att få läsa fortsättningen. lite imponerande att du lyckades gå upp till normalvikt så snabbt ändå! kämpe redan då ;)

2009-07-24 @ 22:13:51
URL: http://myworld2.bloggspace.se
Postat av: Katt

Första delen av din historia är extremt lik min egen och jag blir så ledsen av att läsa att fler har haft det likadant..



KRAM

2009-07-28 @ 09:26:35
URL: http://catipat.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0